Kubaner vägrades delta i grammy-gala

Enligt USA:s regler måste ansökan om visum inkomma minst tre månader i förväg. Men artisterna fick sin inbjudan ca en månad innan galan, så det var teoretiskt omöjligt för dem att få visum. Den officiella motiveringen för den långa behandlingstiden är påstått terroristhot från Kuba - något som de kubanska artisterna ironiserar över (se uttalanden nedan). Kuba är upptaget på US State Departments lista över terroristnationer - anklagelser som dock tillbakavisas av den liberala tankesmedjan CIP (Center for International Policy) - se deras sida: http://www.ciponline.org

Vad gäller påståenden i bl a Miami Herald (även i artikeln nedan) om att kubanska artister skulle vara pro-Castro kan det vara värt att påminna om intervjuer med kubanska artister (bl a i en bok jag läste nyligen) där de uttrycker högst varierande åsikter om Castro och landets politiska system. Så säger t ex en kubansk protestsångare att Kuba borde införa ett flerpartisystem. Han menar att det vore fel både att fördöma och försvara Castro och hänvisar till att Kuba innan revolutionen bara fick pröva på perioder av pseudodemokrati då företrädare för eliten tävlade om makten utan att vara intresserade av några samhällsförändringar. Som Saul Landau skriver i veckans Radio Progreso var Kuba dessutom en informell koloni (med några få undantag: kasinoverksamhet, prostitution mm, som kontrollerades av maffian). En annan musiker menar att Castro är som en far för många kubaner men att han är som en far som överbeskyddar sin dotter och är rädd för att utsätta henne för världens faror. Andra berömmer revolutionen för att Kuba fått så oerhört många skickliga musiker - men beklagar att det är svårt för dem att få jobb. Ytterligare en synpunkt är att Västeuropa är en bättre förebild för det framtida Kuba än USA (en stor del av Kubas företag har redan omorganiserats utifrån managementidéer från Tyskland och Japan).

Även EU har beslutat om att skära ned kulturutbytet med Kuba, så detta är en föraning om vad som väntar även i Europa. Tyvärr kommer jag nog aldrig att få höra min favorit Silvio Rodriguez live här i Sverige. Men det är kanske lika väl. En av hans sånger handlar t ex om Nicargaua och är uttalat antikolonialistisk (Sandino omnämns, en man som var ofin nog att inte vilja leva under en USA-installerad familjediktatur), så inte kan han få besöka EU. Aznar som rätt nyligen lät anfalla en ö utanför kusten till ex-kolonin Marocko skulle kanske ta anstöt... Och det är ju fler länder som ahr fina koloniala traditioner att leva upp till. Holland genomförde ett "befrielsekrig" för att återta kontrollen över Indonesien. Svensken Eric Lundqvist blev ögonvittne och skildrar tilltaget i sin bok Vildarna finns i väst. I en del fall var befrielsen så fullkomlig att hela befolkningen i vissa byar - män,kvinnor och barn - utplånades. Och vilken vidunderlig frihet man ville återinföra: Ett rasistiskt system med ett vitt herrefolk och där det räckte med att vara halvblod och ha aldrig så lite europeiskt blod i sig för att tillhöra herrefolket och få sätta sig på sina mörkhyade bröder och systrar (läs t ex den sanna berättelsen "Amok" i Lundqvist bok "Rani".

I Venezuela kallar eliten de fattiga och färgade för "monitos" (små apor), så självklart borde de - enligt Spaniens och Italiens regeringar - ha allt stöd från oss i Europa i sin kamp för att återta ta kontrollen över landet.

Dag Hammarskjöld menade att den koloniala frigörelsen inte var något att sörja över - och Mike Joslin som arbetade i över 20 år åt britterna på Guldkusten - hävdade samma sak i "Jag lever på övertid"" (en av hans många fantastiska böcker). Men vem minns dem idag?

BJÖRN BLOMBERG

Här utdraget ur artikeln i La Prensa:
Con las maletas listas Ninguno de la decena de artistas cubanos nominados pudo asistir en persona por falta de visas. “No podrán venir. Lo siento, sus demandas de visas llegaron demasiado tarde para poder tramitarlas", confirmó en Washington Richard Boucher, portavoz del Departamento de Estado norteamericano. En Cuba, la Unión Nacional de Escritores y Artistas de Cuba señaló que "ninguno de los nominados recibió la carta de invitación para asistir al evento, y a pesar de las solicitudes de visas ante la Sección de Intereses de Estados Unidos en La Habana, éstas no fueron concedidas". Eliades Ochoa, uno de los cubanos nominados a los Grammy, denunció desde La Habana la imposibilidad del grupo de viajar por no haber sido invitados y satirizó las acusaciones de terrorismo efectuada contra ellos. "Nosotros no andamos con un fusil, andamos con una guitarra, la guitarra mía no explota en ningún lado, da alegría, da cariño", dijo Ochoa, uno de los participantes del proyecto discográfico Buena Vista Social Club, en conferencia de prensa.

Los Grammy Latinos se realizaron sin los grandes actos de protesta de exiliados cubanos que algunos temían arruinarían el espectáculo. La mayoría de los manifestantes decidieron quedarse en casa cuando resultó claro que los artistas cubanos no obtendrían visas para Estados Unidos. Un centenar de personas se concentraron frente a la AmericanAirlines Arena en el centro de Miami para protestar la postulación de artistas que apoyan al régimen de Fidel Castro. Una cantidad similar salió a defender los premios. Con todo, la seguridad fue sumamente estricta. Las autoridades cerraron el paso por el bulevar principal frente a la arena desde las 10, y agentes con perros buscadores de explosivos recorrieron el lugar antes de abrir las puertas al público.