Kompensationskrav gentemot USA

Mord på 101 barn genom CIA-introducerad dengue-epidemi

Silvia Torres Lara förlorade sin 12-åriga dotter på mindre än 24 timmar. "De tog inne henne på Abalí-sjukhuset i Havanna. Hon hade feber men kunde fortfarande tala. Under natten berättade de för mig att hennes tillstånd var allvarligt. Innan hon somnade gav hon mig en godnattkyss som jag fortfarande kan känna. Hon dog under de tidiga morgontimmarna. Nu har tiden kommit för mig att ta mig hit (till domstolen). För min dotters räkning och för de andra mödrarnas skull anklagar jag USA. Vet de inte vad de gjorde mot oss mammor?"

Atmosfären var mycket allvarlig i Högsta domstolens stora sal den 20 juli 2001. Juristen Juan Mendoza begärde att en händelse av nationell omfattning skulle presenteras för domstolen: Den dramatiska dengue-epidemin 1981 som orsakade över 300 000 sjukdomsfall och som orsakade 158 människors död, därav 101 barn.

Den tolfte sessionen i det kubanska folkets stämning av USA:s regering ägnades helt åt vittnesmål från experter, drabbade mödrar, barnläkare och sjuksköterskor.

Först att vittna var doktor Pedro Mas, forskningsledare vid Pedro Kouri-institutet för tropisk medicin, en internationellt erkänd virusforskare, som gav en omfattande förklaring av de olika typerna av dengue-feber, hur de smittar, var i landet epidemin förekom och hur förhållandena i landet vid denna tid.

Mas refererade olika undersökningar och en nationell undersökning från 1975 som visade att det sista fallet av viruset förekommit i Kuba år 1940 - trots att sjukdomen är allmänt förekommande i Karibien.

Mikrobiologen talade därefter om den första epidemin med dengue-feber av typ 1 år 1977, som bekräftats inte bara av kubanska forskare utan också av WHO, vid dess speciella center för forskning om dengue-feber som finns i Walter Reed-institutet i USA. Dokor Mas levererade själv prover till institutet som bekräftade att det rörde sig om dengue-feber av typ 1.

Vad gäller epidemin 1981 hävdade forskaren att Institutet för tropisk medicin, hygien och epidemologi diagnostiserat viruset som dengue-feber typ 2, vilken inte förekom någon annan stans i Amerika och inte heller i någon av de länder med vilka Kuba har relationer.

Ytterligare uppgifter framkom av ett vittnesmål från Francisco Machado, doktor i Kemisk vetenskap vid Centret för genetik och bioteknologi, som presenterade en rapport sammanställd av en undersökningskommission som bildades vid denna tid och som bestod av kubanska och utländska specialister vilka intervjuade hundratals experter och studerade tusentals läkarrapporter från epidemin 1981.

"Vi övervägde särskilt tre aspekter: Hade USA:s armé och CIA:s specialister vid denna tid tillgång till den nödvändiga tekniska och vetenskapliga kapacitet som krävs för att kunna använda dengue-virus för militära och terroristiska syften? Fanns dengeu-feber av typ 2 i någon del av världen och kunde den ha kommit till Kuba genom mänskliga kontakter? Och hur kan dengue-feber ha nått ön?"

Dr Machado refererade särskilt till deklassificerade USA-dokument om användandet av dengue-feber som ett biologiskt vapen. De handlar om experiment med att föda upp myggor, dengue-feberns smittspridning, allt i Fort Derrick i Maryland. Han tog också upp en rapport från USA:s armés kommando för medicinsk forskningsutveckling om förekomsten av ett skyddande vaccin mot Dengue-2.

"Den första punkten bekräftades. USA hade den tekniska och vetenskapliga kapacitet (förmåga att producera vad som behövdes för smittspridning och ett vaccin) som krävs för att använda dengue som ett biologiskt vapen.

Vad gäller kommissionens andra frågeställning, förklarade Dr Machado att de hade tillgång till källor från WHO, PHO (Pamamerikanska hälsoorganisationen) och från Sovjetiska hälsoministeriet, samt från de länder som möjligen kunde ha dengue-feber i sina territorier.

"Det förekom inga utbrott i Oceanien, inte heller i Sydostasien och inte i Afrika (bara i Nigeria, ett land som Kuba inte hade någon som helst kontakt med vad gäller migration). Enligt PHO hade inte heller något fall av dengue-2 rapporterats efter 1978 i Latinamerika och Karibien. Detta ledde till slutstatsen att viruset inte kan ha importerats genom migration."

Till sist gav han ett omfattande vittnesmål om spridningen av epidemin 1981 i ett distrikt - Baluarte - i huvustadskommunen Boyeros, i närheten av den internationella José Marti-flygplatsen.

Han konstaterade att det första barnet dog i april och att det i maj fanns 200 fall av sjukdomen. I juni fanns det 500 fall i huvudstaden och epidemin hade spridit sig till provinshuvudstäderna Pinar del Río, Santiago de Cuba, Villa Clara, Holguín, Matanzas, Guantánamo och Granma.

Machado erinrade sig att under den stora manifestationen den 26 juli hade president Fidel Castro talat om epidemin och misstankarna om att den avsiktligt förts in på kubanskt område.

Morgonsessionen lyssnade också till ett vittnesmål från Carlos Dotres, nuvarande sjukvårdsminister, som var chef för Gruppen för barnsjukvård i huvudstaden och barnläkare vid Pedro Borrás-sjukhuset.

"När jag nu utvärderar situationen," framhöll han för domstolen, "kan jag säga att vi 1981 ställdes inför den värsta hälsokatastrof som någonsin drabbat vårt land med tiotusentals personer i sjukhus och över 10 000 blödande och i svår schock."

Han förklarade att enligt litteraturen på området kan dengue-2 vara livshotande i 40-50 % av fallen och att det endast var genom enorma, hängivna insatser av regeringen och satsningar på 10-tals miljoner dollar på inköp av medinciner och andra förnödenheter som 40-50 tusen människors död kunde förhindras.

Som Dr Dotres konstaterade: "Den biologiska krigföringen var av ren folkmordskaraktär."

Rosa Acunas son var 10 år gammal. "De tog in honom på intensivvårdsavdelningen vid Borrás-sjukhuset (I Havanna-provinsen) och jag såg honom aldrig mer. Han dog av hemmorojdisk dengue. Han var min ende son, en frisk, lycklig pojke. Jag anklagar USA:s regering för att ha infört dengue-epidemin och för att ha gjort så många kubanska hem till platser där man sörjer."

"De gjorde allt de kunde för min femåriga dotter i William Soler-sjukhuset", bekräftade Inocencia Ledón, "men hon dog och jag godkände en obduktion för att kunna rädda andra barn. Jag tackar dem som skickar oss mordhot, men jag lovar att med all den smärta som vi känner, så kommer de inte att kunna stoppa oss."

Casimiro Camejo förlorade en 13 år gammal dotter och med henne "förlorade jag en del av mitt liv, jag kan aldrig glömma vad jag gick igenom i sjukhuset. Jag förlorade henne på en vecka, ett friskt barn. Jag vill framhålla att med eller utan mat, med eller utan kläder, så skulle jag ge min sista blodsdroppe för mitt hemland."

Andra mödrar och släktingar till offren vittnade också för domstolem. Isnayda Marrero förlorade sin treåriga dotter, Zenaida Isla, och henner fyra och ett halvt år gamla dotter. Dagoberto Ramos förlorade sitt barnbarn som just fyllt år. Detta är vittnesmål om smärta som borde förfölja de skyldiga så länge de lever.

Sociala spänningar och förlorade ekonomiska resurser

Tiil den rent mänskliga katastrofen måste läggas de väldiga sociala spänningarna och förlorade ekonomiska resurser.

Den fruktansvärda period som vi då tvingades genomleva är en del av vårt kollektiva minne - trots de 18 år som förflutit sedan dess. Vittnesmål från den sista sessionen bekräftade detta.

Hector Terry, som var sjukvårdsminister 1981 berättade för domstolen att av 100 sjukdomsfall rapporterades 3 som mycket allvarliga. Ser man till det totala antalet sjuka, 116 000, med den värsta perioden i juli och augusti, så var det dagar då landet hade hela 9000 insjuknade. Det högsta antalet intagna på sjukhus inträffade i månaderna juli och augusti med 33 % av alla sjukdomsfall. Enbart i juli blev 50 000 människor sjuka.

Från det sjukdomen bröt ut vidtogs radikala åtgärder för att skapa en nationell enhet för att bekämpa den. Ytterligare 50 utbildningsenheter bildades runt om i landet utöver de 121 som redan fanns. Till och med skolor och högskolor utnyttjades för att ta hand om de många intagna, detta var nödvändigt för att vårda de många patienterna och för att föhindra schock.

Enligt Terry tog epidemin landet med överraskning. Dengue-2 hade ju inte förekommit i hemisfären tidigare och det fanns överhuvudtaget inget diagnosmaterial eller någon information om hur man skulle behandla sjukdomen. Medicinsk litteratur försåg dem med en del uppgifter och ledde till att man fruktade omkring 3 000 dödsfall under de första veckorna. Landets stora ansträngningar lyckades förhindra en så omfattande katastrof.

Terry refererade också till den nationella kampanjen för att utrota Aedes aegypti-myggan, som sprider sjukdomen. Över 42 miljoner pesos investerades för denna uppgift. Vad gäller desinfektionsmedel så måste dessa köpas på den internationella marknade för tredubbla priser - detta beroende på regler i USA:s handelsblockad mot Kuba som förbjuder inköp i USA och från amerikanska dotterbolag.

Ytterligare ett vittne, doktor Eric Martínez Torres, avdelningschef vid William Soler-barnsjukhuset 1981, betonade i sitt vittnesmål hängivenheten hos den tekniska och medicinska personalen vid fakulteten som knappast fick tid över att sova. Medicinstudenter och sjuksköterskor bidrog också till vård i sjukhusen där 7000 extra bäddar gjordes tillgängliga runtom på ön.

"Kollektivt tänkande," framhöll Martínez, "möjliggjorde den integrerade behandlingen av patienterna, alla specialister samarbetade när det gäller epidemin, fall analyserades som en helhet och på så sätt kom man fram till många värdefulla slutsatser om symtomen."

Kubas erfarenheter under den hemorrojdiska denguekatastrofen har utnyttjats av den Panamerikanska hälsoorganisationen.

Den 9 maj 2002 fanns ovanstående artikel också att läsa på följande adress: www.granma.cu/cubademanda/ingles/demanda13-i.html