Jimmy Carters besök på Kuba nu i maj 2002 väckte många tankar om demokrati och och mänskliga rättigheter i Latinamerika

I samband med besöket uppmärksammades naturligtvis frågor som rör mänskliga rättigheter. Kuba har enligt Amnesty International alltjämt sex samvetsfångar. Detta sedan Vladimiro Roca, den mest namnkunnige, frigavs dagarna innan Carters besök i en uppenbar gest av välvilja mot den framstående amerikanske statsmannen. I sitt direktsända TV-tal krävde Carter att Kuba ska släppa in representanter från Röda korset och FN och att dessa bör få möjlighet att besöka kubanska fängelser. Detta skulle, enligt Carter, kunna bidra till att förbättra Kubas anseende och förhindra spridandet av felaktig uppgifter om Kuba. I det sammanhanget är det också värt att notera att Carter distanserade sig från de uppenbart lögnaktiga uppgifterna från USA:s regering om att Kuba skulle sponsra bioterrorism i tredje världen. Carter framhöll att han varit i kontakt med USA:s regering och frågat om de hade några bevis för anklagelserna och att svaret hade varit nej.

Frågan om mänskliga rättigheter i Kuba är naturligtvis viktig - det är ett stort problem där liksom i övriga latinamerikanska länder. Men Jimmy Carter och Fidel Castro använde också sina två möten till att diskutera andra viktiga frågor, bl a AIDS och kampen för bättre sjukvårdssystem i tredje världen. Jimmy Carter och hans fru har bildat en organisation som arbetar intensivt med dessa frågor. Kuba under Castro arbetar hårt för att få fram billiga mediciner, bl a vacciner och AIDS-mediciner. Kuba har också skickat tusentals läkare till länder i tredje världen. Över 700 kubanska läkare har till exempel räddat det på grund av inbördeskriget sammanstörtade haitiska sjukvårdssystemet. Enligt Guatemalas ambassadör i Kuba har de kubanska läkarna som arbetar på Guatemalas fattiga landsbygd lyckats minska barnadödligheten i landet från 40 per 1000 födda före 1998 till 18,6 idag.

Vad gäller mänskliga rättigheter bör vi också erinra oss att det slags demokrati man har i de latinamerikanska länder är av det mera ihåliga slaget. I Mexiko härjar alltjämt dödsskvadroner, i Costa Rica mördades på bara två år fyra miljöaktivister av mäktiga ekonomiska intressen, delstatsregeringarnas militärpoliser i Brasilien har varit inblandade i flera massakrer på jordlösa bönder och i Brasilien dör varje år omkring 150 000 fattiga kvinnor till följd av illegala aborter (samtidigt som de rika har tillgång till privatläkare som utför deras riskfria illegala aborter till ett pris av 5000 kronor). I Kuba är däremot aborter fullt lagliga för alla och man har fler läkare per invånare än något annat land i världen. I stället försöker man få ner antalet aborter med hjälp av upplysning och försäljning av preventivmedel till kraftigt subventionerade priser. Mot denna bakgrund framstår USA:s försök att framställa Kubas elit som särskilt hänsynslös när det gäller mänskliga rättigheter som orimliga och hycklande. Eliterna på andra håll i Latinamerika är betydligt värre.

Latinamerika lider av en mycket djupgående kris, och kontinenten skulle ha oerhört mycket att vinna på om den drygt 40-åriga fiendskapen mellan USA och Kuba kunde ersättas med samarbete för att stärka de bräckliga demokratierna i regionen.

Latinamerikas problem orsakas framför allt av de gigantiska skillnaderna vad gäller makt och inkomster. Dessa skillnader är större än i någon annan världsdel, ett faktum som yttrar sig på många olika sätt. T ex är det ingen annan världsdel där så många fackligt aktiva människor mördas varje år. I Colombia är det "normalt" att drygt 60 fackligt aktiva mördas varje år, I Brasilien har under senare år över 900 jordlösa bönder mördats, I Honduras har motsvarande sätt drygt 30 bönder mördats sedan 1994, i Honduras har vidare en rapport om mänskliga rättigheter konstaterat att ca 1-2 gatubarn mördas varje dag av paramilitära grupper osv. Det rör sig om samhällen där solidariteten mellan olika folkgrupper är mycket liten. Som exempel kan nämnas att när USA-bolaget Standard Fruit (Dole) mördade tre lantarbetare den 28 mars i år så var det inte ens förstasidestoff i någon av Honduras tidningar.

Vad både USA och Kuba borde försöka bidra till är att stärka de samhällsinstitutioner som trots allt försöker göra något för att stärka de fattiga och därigenom minska de sociala spänningarna. Just Honduras är ett exempel på att man faktiskt redan börjat. Där har US AID gått ut i TV-reklam och rekommenderat mödrar som är gravida ska besöka läkare en gång i månaden. Varifrån kommer då dessa läkare? Jo, åtminstone på landsbygden där honduranska läkare vägrar att arbeta, kommer de från Kuba. Sedan orkanen Mitch har 200 läkare som Kuba skickat behandlat 1,2 miljoner människor. Honduras förre president, liberalen Carlos Flores, ville till och med ha kubanska lärare i Honduras (Honduras egna lärare har en mycket stark fackförening och vägrar arbeta på landsbygden). Det var ett förståeligt önskemål. 36 procent av Honduras befolkning är analfabeter. Tyvärr förhindrade regler i Honduras konstitution kubanska lärare från att arbeta i landet. Men med ett utökat samarbeta mellan Kuba och USA skulle sådana byråkratiska hinder kanske kunna övervinnas.

Under sitt besök på Kuba framhöll Jimmy Carter att han önskade ett utökat utbyte mellan USA och Kuba vad gäller vetenskap och studier. Han besökte den Latinamerikanska Läkarhögskolan i Havanna där redan 36 elever från USA studerar. Carter framhöll att utbytesprogram med 1000-tals studenter från Kuba och USA vore önskvärt. En bättre början på ett utökat samarbete mellan USA och Kuba skulle man knappast kunna tänka sig...

BJÖRN BLOMBERG

Av relaterat intresse: Terrorist eller samvetsfånge? av Eva Björklund.